Saknaden

Vet inte ens vart jag ska börja skriva. 

Så mycket som händer trots att jag inte tagit mig någonstans annat än möjligtvis bakåt. 

Störst av alla händelser är att Tristan har flyttat! 

Det känns som en sån där milstolpe i livet jag inte velat ha. 

En så stor grej att det blir en egen tidsräknelse. Å jag antar att jag kommer se mitt liv i 'innan tristans flytt' å 'efter tristans flytt' i fortsättningen. 

Skillnaden är lika stor som innan jag blev förälder. Å med tanke på att jag vart ensam med honom i 12 år så känns det helt galet! 

Är i någon typ av chock än tror jag. 

Han är vid liv. Å han vill prova det här, han tror på det här, å jag stöttar honom. Han har haft det så tufft senaste året så om det här hjälper honom så kan jag i mitt hjärta inte ta det från honom. 

Men visst känns det som jag hellre hade låst in han här några år till... 

Många frågar 'hur är det' å ärligt det är för mig som att det viktigaste för mig slitits ut ur min kropp. Att jag ens fungerar som människa kan nog räknas som ett under. 

Min identitet är paj, å jag måste nog ta reda på vem jag är när jag inte är 'heltids-vardags-mamma.'

 

annars är jag nydumpad å på nytt jobb. Så ja det sker grejer hela tiden kan man ju säga.. :-) oftast på gott å ont men just nu mest de sistnämnda.. 

-k-

Hur är det?

Gick till vårdcentralen idag. Fick nämligen ett mess igår om att jag skulle infinna mig där 10.30 idag. 

Själv hade jag ingen aning varför, så när hon i kassan undrade vem jag skulle möta, frågade jag henne det samma.

I vilketfall hjälpte hon mig lista ut att det var en psykolog-tid jag fått. 

Minns inte när det bestämdes att jag skulle bokas in på det. Men det har ju varit en turbulent tid senaste veckan/IRNA, så mer lägligt kunde det ju inte kommit.

Kanske att det varit på tal om nå kuratorsamtal eftersom jag påpekat vid något av Tristans alla sjukhusvistelser att det är rätt tungt ibland för mig med.

Oavsett så kommer det lite (mycket) oväntat. 

En ung man tar iallafall emot mig. Vi sätter oss i hans rum. Jag har just pratat med en kompis å sagt att jag 'avslutar det fort', så hon står nog, om inte i redan när jag sätter mig, så iallafall ganska snart därpå på parkeringen utanför och väntar.

Jag är artig å glad. Men så frågar han 'hur är det?, hur mår du?'

Fuck. 

Där sitter han å tittar med snälla ögon. Ögon som trots att det 'bara' är hans jobb faktiskt ser uppriktigt undrande ut. Han har satt av tid, han finns för att lyssna å hjälpa, och han är på riktigt brydd. 

Så jag började lipa. 

Måste säga att han var bra. :-) å måste också meddela att det var skönt att grina å typ tycka synd om sig själv. Skönt att slängs av lite av tyngden på axlarna på en man med så otroligt snälla ögon. 

Det här gör vi om sa han efter typ 20 minuter. 

Tog en tid om en månad. Hoppas att allt kring mig å framförallt min underbara men ack så trasiga son lugnat sig lite då. 

Kram på er

-K-

Pluggeri

Sitter å nöter mattetal av olika form, diagram och olika texter jag aldrig skulle valt att läsa själv. 

Högskoleprov om en månad och jag försöker minnas kunskapen jag en gång haft. 

 

Gjort två prov. Ena fick jag 1.2 på andra 1.4. Känner mig svinstolt å rätt smart! 

Så jag börjar på nästa... Mattedelen den i min värld svåraste börjar jag med... 0,7.... 

Det är INTE okey!! :-(

Jag försöker lära mig, men trots det så blir jag bara sämre!! :-(

Så otroligt frustrerande!!!!! 

Aja ändå dax att ge upp pluggandet för idag. 

Måste slira om till jobbet. Går eftermiddagspass idag. Piss tråkigt å sent kommer det bli. Å humöret redan i botten. Jippiekajej.

Hehe sicken surtant jag blitt. 

Kram 

-K-

fuck fuck FUUUCK

Tänk er det här.

Det är torsdag eftermiddag, Tristan är hos en kompis och solen lyser. Jag är hemma, börjar planera middag i huvudet samtidigt som jag pratar med en kompis i telefon.
Börjar således plocka fram ingredienser till hummus och lägger på med polaren.

sen härnder det. *pling* låter telefonen och jag sneglar mot  luren å ser början på ett meddelande från min bästa vän i Jokkmokk.
Jag ser början av meddelandet å där står det. 'Varför har du lagt upp den där bilden på dig bakifrån och..'

Mer hinner jag inte läsa innan skärmen släckts ner å hjärtat fryser till is. Vitlöksklyftan jag höll på att skala flyger genom köket när jag i nån millisekund kastar mig på telefonen. Hoppet av att det ska vara ett dåligt skämt dör när jag öppnar telefonen och ser just en halvnaken bild på mig själv.
Den är tagen i ett svagt ögonblick och i utbildningssyfte en dag tidigare. en klassisk 'före bild'. Lika grå, lika deppig å hängig som alla 'före-bilder'

Fokus är my ass, eftersom det är den som ska formas i en så kallad squat challenge. Jag å Sandra är heltaggade och ska göra det här som en kul sak ihop.

Men istället för att denna bild i mitt fotoalbum i MIN telefon För mig som en påminnelse vart jag INTE ska, så har jag nu blottat mig inför ex:ets mosters man, avlägsna gamla klasskamrater, min chef, mostrar, Tristans kompisar å deras föräldrar, ja å så alla andra vanliga vänner så klart.

vissa hann ju gilla bilden också. så då kommer den väll upp på deras sida antar jag.. nån kommenterade.. ja det hinner gå fort. många hinner se...

vad som inte gick fort var ju att få bort skiten. Jag katastrof klickade på telefonen om och om igen, hårdare och hårdare å hårdare. Tror jag typ skrek också innan jag förstod att det var lika bra att gå in via datorn. Så in där.. ÄNNU VÄRRE upplevelse när rumpan kommer upp i en större skärm. GAAAAHHHH

börjar med att försöka få den att bara synas för mig.
Sen kommer jag äntligen till "tabort" knappen.. tror att den försvinner. För en sekund så kommer andningen tillbaka och synen börjar klarna utan de där svarta prickarna som börjat visa sig högst upp i synfältet pga den konstanta hyperventilationen.

Skriver ett nytt inlägg där jag dementerar all eventuell inblandning till att jag frivilligt lagt upp något.. Ringer upp Tristans faster som jag ser kommenterar och har svin roligt åt hela spektaklet. Hon fortsätter skratta sig harmynt å berättar att hon fortfarande ser bilden.

Jag skriker något i stil med att hon ska spama den å att vi måste be alla uppdatera sin facebook. Tror jag också säger att jag minsann ska 'ringa facebook' vilket hon också tycker är ofantligt roligt.

Bilden har varit ute i 44 minuter när Ellen (fastern) äntligen meddelar att hon inte längre kan se den.

Och även fler kommenterar nu att 'det är lugnt karin, den syns inte längre' vilket för mig bara är ett bevis på hur många som faktiskt har sett den.

Summa summarum.. jag ska inte träna å ALDRIG mer ska jag ta kort på min halvnakna kropp igen.!!!!

-K-

Alla betyder vi något

Ibland glömmer man bort hur betydelsefull du är.
För vi alla betyder ju något för någon.

Jag fick det påmint idag då jag fick ett meddelande av min föredetta killes ex sambo (jag vet att det låter invecklat)

i korthet så har de ett barn ihop sen förr. En underbar flicka som jag var bonus/styv/extra vuxen/mamma till för du sådär 8 år sedan när jag då alltså bodde ihop med hennes pappa.

Denna då lilla flicka höll jag riktigt varmt om hjärtat. Och har alltid gjort även fast vi inte setts på många många år.
Nu visar det sig att hon och hennes mamma och familj ska hit till Uppsala. Och denna 'lilla flicka', som nu blivit 13 år vill träffas!
Hon tänker och pratar om oss fortfarande berättade hennes mamma. Och det är här jag inser hur mycket jag ändå betytt. ❤️❤️

Hjärtat sjunger. Ska bli så roligt att ses och krama om henne igen.
För hon betyder något för mig/oss och vi betyder något för henne.

Så en uppmaning till alla ni bonus/extra/plast/styv-föräldrar eller vad ni nu kallas, var fina och kärleksfulla mot barnen.
För hur de än blir i förhållandet mellan er vuxna, så kommer kärleken och omtanken barnen fått av er vara något positivt de bär med sig hela deras liv.

-K-

Måndag

Känner jag behöver skriva av mig. Har massor av skrivblock där jag skriver svamlar ritar om vartannat.
Men jag har lagt mig å orkar inte kliva upp igen. Så det blir här jag kladdar av mig.

Har haft ett gäng sköna dagar, T har mått relativt bra. Inga blodprov eller läkarbesök å då varken planerade eller akuta på exakt två veckor.

Ja sen har han vart gul så klart å hängig å lite ont i magen nån gång, men inte mer än så.
Skönt!
Däremot har vi ju typ inte gjort ett skit!
Tagit en promenad i Årsta nån gång per dag, men sen har det varit en hel del film serier och data/tv-spel.
Det går så mot mina egna principer, men eftersom han är trött och orkeslös har det blivit så.
Jag är inte på topp heller. Fick nån svacka. I förra veckan, gick till mina föräldrar å d såg till att T fick i sig mat å mig beordrade de i säng.
Jag orkar inte laga mat nå mer, jag kan inte sova så bra och armarna/händerna (speciellt höger) domnar bort rätt ofta.
Jag orkar knappt träffa folk, inte ens de jag samtidigt vill träffa.
Förstår att det har typ med nån inre stress /oro att höra. Men fattar också att det bara är att ta det piano tills dess att operationen för T är klar.

I vilket fall så fick han sitt bakslag ikväll. Vi hade trotsat datanötningen och for först på en arkeologisk utgrävning i gamla Uppsala (som han tyckte var svin trist)
Sen åkte vi till Leos Lekland.
Det var svin lite folk. Svalt och skönt. Perfekt. Där byggde det murar, studsade å hade sig och käkade.
De tog det tätt lugnt för att vara på ett lekland och han mådde bra hela tiden vi var där.

Men sen på väg hem så sa han att han började må sämre. När vi lämnat bilen å kom hem tog han direkt fram spyhinken å har inte släppt den sen dess. :-(

Tydligen mår han lite bättre och sover sött nu, och jag bara ber om att vi ska få en lugn natt!!!

Jaja. Jag har ändå. Hunnit få vila upp mig endel sen midsommar, så jag är redo för rond typ 500.

Bring it in skit sjukdom!

💪💪

Galna hemmamorsan

Ja vad ska man säga? Allt förfaller här hemma.
Eller rättare sagt jag har förfallit rätt mycket och orkar inte hålla efter så som jag borde. Vilket resulterat i att det ser ut som skit här hemma.

Visst att vi inte drar fram så mycket som om T vore liten, men tvättkorgen full. Smulor överallt och spår av ett inomhusliv som pågått en helg finns ändå.

Dammsög idag, vilket var på tiden. Detta stenhus får det att bli damm på en sekund, och i och med värmen öppnas fönstrena å då kommer det in pollen och små löv å annat smått o gott.

Tog tag i mina för långa gardiner också, ides inte fålla eller så. Klippte bara av dem på känn. Lite för långa skulle jag låta dem vara så att jag en annan dag kunde fålla.
Gick så där. 3 av 4 funkade. Men en vart för kort i ena hörnet. Klippte typ 1 dm snätt från start till slut. :-/

Jaja 75%rätt gjort. Måste väl räknas som okej.

Tristan har haft en bra helg. Han är inte lika gul som han varit och han har inte haft ont på flera dagar. Inte så där ont att han klagar iallafall.
MEN då har vi bara vart hemma och typ inne hela tiden oxå. Vi går ut å gör något rätt 'lugnt' varje dag. Som idag gick/åkte longboard till biblioteket och sen fikade med mina föräldrar på konditoriet bredvid. Å igår promenad till en lekplats och försökte flyga med en drake (som visade sig sakna en väsentlig del.

Inte mycket aktivitet, men han säger att han inte orkar så mycket, så vi ser på film/tv, snackar, och spelar Playstation/dator mest hela tiden.
Jag känner att jag håller på att bli galen innanför dessa väggar!!

Med det är okej. Tycker mig se ett samband mellan mycket aktivitet av mer fysisk karaktär och hans kräkningar/smärta/ gulhet. Dessutom så är det ju förhoppningsvis inte en så jätte lång period vi snackar om.

Tills dess finns det många meter gardin jag kan gå lös på..

-k-